Denna socken förekommer under namnet Corsta 1314 och Korsta 1403. Kyrkan, gammal och bygd af gråsten, har vackra hvalf och är säkerligen af hög ålder. Få minnen förvaras från äldre tider; det äldsta är en numera nästan utnött grafsten från Medeltiden; han är bredare i ena ändan. Någon inskrift synes ej hafva funnits, utan har å stenen i upphöjdt arbete varit en så kallad liljespira inhuggen. Ett mindre altarskåp med fotställning är uppsatt på norra väggen i koret.

Af dessa återstå nu mera knappt annat än bruket att vandra omkring och sjunga till Annandag jul, samt att besöka någon källa Trefaldighetsaftonen. Valborgsmessoeldar, majstänger och midsommarsvaka äro här så godt som okända. Ett drag af den forna gästfriheten qvarstår dock i de stora gästabud, med hvilka bönderna fira dop, bröllop och begrafningar, samt julgästabud för grannar och slägtingar. Vid dessa samqväm äro borden dukade i hästskoform och matsedeln oföränderligen densamme: först köttbullar och lax med bruna bönor, dernäst fisk eller kabiljopudding, sedan pepparotskött, derefter vattsoppa med sviskon, derpå stek, flere slags kakor och slutligen tårta, hvarjemte männen bjudas på punsch och den qvinliga delen af gästerna på körsbärsvin. För hvarje ny rätt bjudes en sup, och hembrygdt öl skummar i de kringgående silfverbägarne. Är presten närvarande, intager han högsätet vid bordets midt, och gent emot honom sitter klockaren, som efter måltidens slut sjunger en psalmvers. Oaktadt hvar och en på förhand vet sin plats, som bestämmes efter slägtskapen till värden, råder dock ett oändligt krus, när man skall sätta sig till bordet, och de tillförordnade värdarne måste dervid ofta nog anlita hela sin armstyrka för att få fram de motsträfviga.

Oaktadt det nära granskapet till Stockholm, besökas dock vår-och höstmarknaderne i Uppsala regelbundet. Under den senare erhålla till och med de hemmavarande tjenarne en dags ledighet. De i Uppsala inköpta kreaturen hemdrifvas i stora flockar och särskiljas vid framkomsten. En lönande industri bedrifves af sparsamme drängar, som vid marknaderna köpa kor och sedan mot ärlig hyra låna dem till backstugusittare.

Förteckningar öfver vigda, födda och döda finnas här sedan 1711, räkenskapsbok sedan 1712 och sockenstämmo-protokollsbok sedan 1754. Innehållet af den sistnämda afser nästan uteslutande kyrkans ekonomi, och de disciplinär-mål, som deri förekomma, äro få och af ringa intresse.

A, pron. (i vissa talesätt), jag, skal a ä läcka, jag skall (göra) det likväl.

A såsom ändelse begagnas ofta för pluralis-ändelsen -ar eller den bestämda -arne (a), t. Ex. backa, hästa, karla för backar l. backarne, hästar l. hästarne o.s.v.

Andra, femin., plur. Andrur, skoningen under en slädmed.

Antagen, adj., rörd, förskräckt, häpen (eg. and-tagen?).

Basta, f., badstuga.

Bil, m., med bila tillyxa stock, timmer, bjelke, trä-bol.

Bila, v., hugga med bila.

Bliska, v., töa.

Blågubbe, m., blåklint.

Bläcka, v., hugga märken i träd eller timmer (blecka).

Bonde, m., best. form bonn 1) bonde, 2) äkta man, husfader. D’ä bonns kista, det är min mans kista.

Brand, f., fogelfälla, fogelsnara.

Brinna svartsugga, opersonl. vb., dä brinner svartsugga säges, när genom fel i murningen röken slår in i en bakugn och bildar en svart rand på dess baksida.

Brudstu, f., brudstuga. Gå brudstu’ (Vermdö-sed). Under lysningstiden vandrar fästmön, klädd i full brudståt, omkring socknen för att samla gåfvor till bosättningen. Under färden på sjelfva Vermdö ledsagas hon af en gammal gumma, som kallas tre skutt öfver skogen. Vid besöket på de till socknen hörande öarna ledsagas hon af en karl.

Bröskuta, f., brödspade.

Bulen, adj., som är uppsvullen, bulnad.

Bumpa i sig ovalkadt, äta glupskt, sluka i sig.

Bumma, f., kakerlacka(?).

But, m., ättehög. Salbybuten kallas den vid Salby belägne.

Bånge, m., torn, aflöfvad gren; på andra ställen bangne l. bagne.

Bå (i?) ögona å baken, i någons både när- och från-varo.

Dann, adj., förekommer blott i uttrycket: vara (blifva) så dann att, så upprörd, häpen, ifrig, att ...

Den elake, benämning på djefvulen. År 1873 försäkrade en person inom socknen sig tvänne gånger i sitt hem ha sett den elake, i svart gestalt liggande på golfvet och gnisslande, som om han ätit skarrt bröd.

Ditna, adv., der, dit.

Ditne, fem., -na, demonstr. pronom. den, det der.

Dynga, v.sc. metathesis för dygna. Gå å dynga säges om de fattighjon, som underhållas vissa dygn på hvart hemman och sålunda måste gå socknen omkring.

Diskvaska, f., den uppasserska, som vid gästabud sköter om diskningen.

Er såsom ändelse är ofta bruklig för mask.- och feminin-formen af adjektiv, t. ex. mörker tråd, järiger piga m. fl.

Fara, v., impf. fur, supin. furi, fara, färdas, gå, resa.

Fatt, i sammansättningarna Hundfatt och Vigfatt, adjektiv, hvaraf det förra = svår att komma åt eller begagna och det senare motsatsen.

Flia, v., töa, tina upp (om något, som frusit).

Flo, f., golf I ladugården.

Flänga, v., tillyxa stockar till timmer.

Frodskog, m., skog, som väl är storvuxen och reslig, men ännu icke fullmogen.

Frimurare hafva äfven här elakt rykte och tros sysselsätta sig med att bortstjäla och insalta barn, uppgräfva liken efter döda ordensmedlemmar och föra dem till Stockholm för att uppäta dem. Med anledning af denna svåra lott efter döden erhåller den, som gifver sig till frimuraren, så mycket penningar, han vill och behöfver. Då orden anser, att tiden är ute för någon af dess medlemmar, dödar den honom genom att sticka en nål I ett på en tafla måladt hjerta. En orgelnist G. I Ö., hvilken afled år 1873, ansågs af folket ha varit frimurare och derigenom erhållit rikedom. Läkaren skulle vid sjukbesöket ha märkt, att han var ohjelpligt hemfallen åt döden. Såsom ett bevis att ej allt stod rätt till, omtalade de, som burit hans kista från likvagnen till grafven, att den varit så tung, att de knappt förmått bära den. En och annan person har äfven för samlaren uttalat sin farhåga, att de från Allmänna Barnhuset I Stockholm utlemnade barn, som af någon anledning återfordras dit, utskeppas till "Hundturken" för att af honom uppätas.

Fräga, v., fråga.