Freden i Tilsit (sommaren 1807) mellan Frankrike och Ryssland medförde en ödesdiger förändring i vår verldsdels politiska förhål-landen, i det att de båda rikenas mäktige her-skare förenade sig till det öfriga Europas undertryckande. Freden åtföljdes af ett hemligt fördrag, som innehöll, att om ej England be-qvämade sig till eftergift, skulle Ryssland bryta med denna makt och omfatta det af Naploeon påbjudna kontinentalsystemet samt tvinga Sverge och Danmark att ingå i förbundet. Kejsar Alexander förrådde alltså sina forna bundsförvandter. Nu såsom tillförene lockade Sverges besittningar i Finland den moskovitiska roflystnaden.

Den första följden af denna öfverenskom-melse var, att Engelsmännen för att förekomma sina fiender öfverföllo Danmark och borttogo danska flottan. Danmark kastade sig nu helt och hållet i Frankrikes och Rysslands armar, och så bildades mot vårt fädernesland ett fruktansvärdt förbund, i hvilket Napoleon var själen och hvars syfte i sjelfva verket ej gick ut på något mindre än Sverges fullständiga sönderstyckande. Men ehuru det under hösten blef allt tydligare, att Ryssland förberedde ett anfall, gjorde Gustaf Adolf ingenting för att undvika den hotande stormen. Han försummade äfven att vidtaga erforderliga försvarsanstalter, så att Sverge var oförberedt till krig, då det i Februari 1808 anfölls af Ryssland och i Mars af Danmark.

När kriget stod för dörren, började Gustaf Adolf omsider rusta sig till försvar. Med England slöt han förbund mot subsidier. I Skåne samlades en här under fältmarskalken Tolls befäl, och en annan, den vestra armén, ryckte under general Armfelts befäl mot norska gränsen. Dessutom befallde konungen, att ett landtvärn af 30,000 man skulle utskrifvas bland landets ogifta manliga befolkning mellan 18 och 25 år. Men alla gjorda ansträngningar blefvo utan frukt i följd af den på högre ort rådande planlösheten.

Hvad nu Kronobergs regemente beträffar, blef det till en början tilldeladt den i Skåne stående södra armén. Regementets befäls- och motsvarande civilpersonal utgjordes vid krigets utbrott af: regementschefen, generallöjtnanten grefve Karl Axel Strömfelt, öfversten i armén, öfverstlöjtnant Henrik Hammarberg, majorerna Erland Hederstjerna (1:ste major), friherre Wolmar Wilhelm Wrangel von Brehmer (2:dre major) och grefve Axel Gabriel De la Gardie, regementsqvartermästaren kapten Jakob Boije, regementspastor Jonas Magnus Wettergrund, 1:ste bataljonspredikanten Johan Djurén, e. o. bataljonspredikanten Olof Bergqvist, audit;r David Johan Ståhl, regementsfältskär Daniel Wilhelm Westrell, regementsskrifvaren kapten Karl Humble, adjutanterna Gustaf Mauritz Edelfelt (1:ste adjutant) och Johan Reinhold Queckfeldt (2:dre adjutant), kaptenerna friherre Fredrik Wilhelm von Liewen, Gustaf Adolf Ulfsax, Karl Magnus Gyllenskepp, Johan Kristoffer Kulberg, Olof Munktell, Karl Wilhelm Carlstedt, Karl Rudebeck, Johan Gustaf von Porat och Karl Peter Bohman, löjtnanterna Johan Georg Berg, friherre Otto Wilhelm von Rosen, Lars Johan Cavallius (kallade sig sedermera Cavalli), Karl Henrik Queckfeldt, Jon Påhlman, Nils Gustaf Kniberg, Georg Anders Gyllensvärd, Otto Leonhard Törneblad och Klas Wilhelm Rutensparre, fänrikarne Anders Georg Gyllensvärd, friherre Axel Wilhelm Armfelt, Johan Gustaf Sylvan, Göran Påhlman, Salomon Fredrik Fredriksson, grefve Klas Gustaf Sparre, Anders Adolf Rothlieb, Karl Hans Jakob Berghman, grefve Per Georg Sparre och Ulrik Wilhelm Reutersvärd.

Genom Tolls order af den 21 Februari 1808 hade Kronobergs regemente blifvit förstän-digadt att hvarje stund hålla sig marschfärdig. I skrifvelse af den 2 Mars lät konungen under-rätta regementets chef om, att befallning om truppsammandragning i södra Sverge samma dag afgått till Toll, hvadan dennes särskilda order om uppbrott vore att med första förvänta. Den 3 Mars afgingo till landshöfdingar och regementschefer befallningar om uppsättandet af vargeringsmanskap, och den 14 Mars underrättades de om, att en förordning om upprättandet af ett landtvärn blifvit samma dag utfärdad.

Enligt Tolls den 7 Mars 1808 utfärdade order skulle hela Kronobergs regemente under befäl af öfverste Hammarberg den 13 i samma månad sammanstöta vid Röinge gästgifvaregård (i närheten af Hessleholm) i Östra Göinge härad. Ordern anlände med kurir klockan 5 på morgonen den 8 till Möckelsnäs i Stenbrohults socken, där Hammarberg då vistades. Samma morgon affärdade denne ilbud i alla riktningar, med order om kompaniernas sammandragande och uppbrytande. Enligt regementsorderna skulle hela staben, utom regements- och mönsterskrifvarne, medfölja. "Manskapet", heter det vidare, "blifva klädda i fulla grå munderingen, full beväring samt alla vanliga utredningspersedlar jämte nya mattornistrar, äfvensom det förut anbefallda antal skjortor, strumpor och skor. De af truppen, som hafva alldeles odugliga kapotter, och antingen sjelfva ega eller kunna skaffa sig egna kapprockar, tillåtas att dem medtaga, af hvad färg som helst, och undfå därföre framdeles betalning. Kunna ej sådana erhållas, medtagas de gamla kapot-terna".

På utsatt dag samlades Kronobergs regemente vid Röinge gästgifvaregård. Regementets styrka vid detta tillfälle utgjordes af: regementsstaben i det närmaste fulltalig, 7 kaptener och kompanibefälhavare, 13 sub-alterner, 34 underofficerare, 32 man trum-slagare och spel i nummer samt 1,032 man korpraler, soldater och jägare. Som regements-befälhavare i hemorten hade kapten Munktell blifvit qvarlemnad. Då denne i slutet af Maj erhållit order att inställa sig vid regementet, fick kapten Humble öfvertaga nyssnämnda hans befattning.

Den 14 Mars afgick Kronobergs regemente med marche-forcée till Lund, hvarifrån det följande dag marscherade till Malmö, i och om-kring hvilken stad det nu förlades. Regementet tillhörde södra arméns 1:sta brigad, till hvars chef öfverste Hammarberg den 18 Mars för-ordnades, med brigadqvarter i Landskrona. Efter Hammarberg öfvertog major Hederstjerna befälet öfver Kronobergs regemente.

Emellertid hade en rysk styrka om närmare 2,000 man under befäl af konteramiral Bodisco den 22 April 1808 landstigit på Gotland och utan motstånd besatt denna ö. Med anledning häraf anbefalldes genom generalorder af den 2 Maj, att fyra bataljoner och sex kanoner skulle från södra armén afgå till Karlskrona för att vidare sändas till Gotland. Bland de till denna expedition bestämda trupper var äfven 2:dra Kronobergsbataljonen under befäl af major Wrangel von Brehmer. Bataljonen, som utgjordes af 12 officerare, 1 bataljonsprest, 1 underläkare, 15 underofficerare och 526 man, afmarscherade den 6 Maj till Karlskrona, där den gick ombord på en under konteramiral Rudolf Cederströms befäl stående eskader. Den 11 Maj gick denna ut från Karlskrona, och tre dagar senare ankrade den i Sandviken i Östergarns socken på Gotlands östra kust. Trupperna landsattes genast och marscherade under befäl af öfverstlöjtnanten, friherre Karl Johan Fleetwood mot Wisby, där Bodisco uppslagit sitt högqvarter. Men innan den svenska truppstyrkan hann fram, inleddes för-handlingar, som slutade med att Bodisco lofvade att aftåga. Enligt kapitulationen skulle de ryska trupperna aflemna sina vapen och därefter på sina egna fartyg återvända till Ryssland, mot förbindelse att under ett års tid icke kämpa mot Sverge. Den 17 Maj inskeppades de ryska trupperna i Slite hamn, hvarifrån de afseglade till Libau. Sedan Gotland sålunda blifvit befriadt, återvände Cederström den 20 Maj med större delen af trupperna till Karlskrona. Härifrån återgick Kronobergs-bataljonen till sina förra qvarter, dit den anlände den 5 Juni.

I och för inöfvandet af Kronobergs rege-mentes vargeringsbataljon afgingo den 9 Maj från Malmö kapten Carlstedt, löjtnant Queck-feldt, fänrikarne Fredriksson och Rothlieb, 5 underofficerare, 1 trumslagare och 16 soldater. Efter att i Wexiö mottagit en vargeringsstyrka om 318 man afmarscherade Carlstedt den 23 Maj till Kalmar, hvilken stad af konungen blifvit bestämd till bataljonens öfningsort och dit ankomsten skedde den 25 Maj. Anländ till Kalmar, möttes Carlstedt af en generalorder af den 18 Maj, att Kronobergs regementes varge-ringsbataljon [nu 514 man] skulle den 1 Juni bryta upp från Kalmar och med marche-forcée afgå till Skåne. Så skedde, och i början af Juni anlände bataljonen till trakten af Malmö, där den tilldelades 2:dra brigaden.

Hvarken på den södra eller vestra krigs-skådeplatsen föreföllo några händelser af vigt, "och under det att stora truppmassor sålunda här fingo ligga sysslolösa, lemnades den här, som med obrutet mod, fast med svigtande krafter, kämpade för Finlands räddning, nästan utan allt understöd". Naturligtvis kunde någon verksam undsättning ej komma i fråga, så länge vintern hindrade sjöfarten, men äfven sedan den blidare årstiden inträdt, blefvo spridda land-stigningar med fåtaliga trupper den enda hjelp, som finska hären erhöll från Sverge. De första af dessa landstigningsförsök egde rum i Juni 1808, men kröntes ej med framgång, utan nödgades Svenskarne snart af öfvermakten att åter inskeppa sig. I början af Juli begaf sig emellertid Gustaf IV Adolf sjelf jämte skärgårdsflottan till Åland, dit småningom omkring 10,000 man skulle öfverföras. I de sjöstrider, som skärgårdsflottan i dessa trakter utkämpade, visade den sig visserligen värdig sina ärofulla minnen, men den var dock allt för svag att kunna på ett kraftigare sätt medverka vid de åsyftade landstigningarna. Dessutom skedde dessa planlöst och med splittrade krafter.

Den 1 Augusti bestämde konungen, att den här, som skulle bildas på Åland af de dit be-ordrade trupperna och öfver hvilken han sjelf ämnade taga befälet, skulle erhålla benämningen "södra finska armén", hvaremot Klingsporska hären skulle kallas "norra finska armén". Den förra kom att utgöras af: 1:sta eller venstra flygelfördelningen, om två brigader, under generalmajor Ernst von Vegesack samt 2:dra fördelningen, likaledes om två brigader, under generalmajor Albrekt von Lantingshausen. Sist-nämnda fördelnings 2:dra brigad skulle utgöras af Kronobergs regemente och en sammansatt tysk bataljon.

Redan den 3 Juli hade Gustaf Adolf utfärdat befallning, att Kronobergs regemente ofördröj-ligen skulle öfverföras från Sverge till den vid Hangö udd liggande stora flottan. Till följd häraf afgick regementet den 14 Juli med marche-forcée från Malmö till Karlskrona. Enligt generalorder qvarlemnades regementets tross, utom den bärbara, i förstnämnda stad. Vid ankomsten till Karlskrona den 16 Juli erfor regementsbefälhavaren major Hederstjerna till sin öfverraskning, att konungens befallning om regementets öfverförande icke blifvit delgifven öfveramiralen Puke, hvilken därföre måste till Stockholm affärda en kurir med förfrågan till hertig Karl om regementets bestämmelseort. Den 22 Juli på aftonen återkom kuriren med hertigens svar, som var en afskrift af den kungl. ordern om regementets öfverförande till stora flottan. Följande dag embarkerade Kronobergs regemente på fregatterna Eurydice och Camilla samt skonerterna Sköldpaddan och Gäddan och örlogsbriggen Laxen samt afseglade den 25 på morgonen från Karlskrona.