År 1805 slöt sig, som bekant, Gustaf IV Adolf till den stora koalition, som England, Ryssland och Österrike då bildade mot Napoleon I. Redan året förut hade med anledning af de oroliga tiderna åtskilliga svenska trupper, hvaribland Kronobergs regemente, blifvit öfverförda till svenska Pommern, där större delen af trupperna användes till förstärkandet af Stralsunds fästningsverk. Under generalguvernören i Pommern, friherre H. H. Von Essen, erhöll generallöjtnanten, friherre G. M. Armfelt, hösten 1804, det särskilda befälet öfver dessa trupper.

Hvad nu särskildt Kronobergs regemente beträffar, utfärdades order den 20 Mars 1804, att en bataljon om 500 man under befäl af öfverste Henrik Hammarberg skulle afgå till Stralsund. Samlingen skulle ega rum i Elmhult, hvarifrån kommenderingen den 23 April borde med marche-forcée anträda marschen till Ystad, där den skulle inträffa den 28. I början af Maj anlände bataljonen till Stralsund, dit den andra Kronobergsbataljonen under befäl af major Peter Göran Unge några månader senare öfver-kom. Enligt order af den 4 September 1804 hade nämligen äfven denna bataljon samlats vid Elmhult och därifrån med marche-forcée afgått till Ystad och sedermera, i slutet af månaden, öfverförts till Stralsund.

De närmast följande månaderna tillbragte Kronobergarne under en skäligen enformig garnisonstjenst i Stralsund, Greifswald och Triebsees och under arbete med förstnämnda orts sättande i försvarstillstånd. Den 11 Maj 1805 beordrades emellertid regementet jämte åtskilliga andra i Pommern varande trupper att återvända till Sverge för att deltaga i det stora öfningsläger, som den 1 juni skulle samman-dragas å Bonarps hed i Skåne och där pågå under 17 dygn. I slutet af Maj öfverfördes Kronobergarne från Stralsund till Ystad, del-togo i nyssnämnda läger samt fingo efter dess slut återvända till hemorten.

Hvilan blef dock ej särdeles långvarig. Genom generalorder af den 31 Augusti 1805 förständigades Kronobergs regemente att till Pommern sända en fältbataljon om 500 man i ledet. Bataljonen skulle med marche-forcée afgå till Karlskrona, där inträffa den 13 September och sedermera öfverföras till Stralsund. Den 12 September bröt bataljonen under befäl af major Erland Hederstjerna upp från samlingsplatsen Qvarnamåla och anlände följande dag till Karlskrona. Motvind fördröjde öfverfarten till Pommern, så att bataljonen först den 26 September kunde landsättas på Rügen, hvar-ifrån den afgick till Stralsund.

"En skönare trupp än den samlade bataljo-nen", säger Hederstjerna i sina 'Anteckningar', "kunde man ej se, så väl i anseende till manskapets storlek, pli, tenue och exercis, som äfven till deras goda conduite och militäriska bildning samt tjenstgörings-skicklighet. Högst sällan förekom någon bestraffning under de 14 månader, jag förde denna bataljon, och allestädes, där den visade sig, väckte den uppmärksamhet".

Sedan Sverges förbund med England blifvit ytterligare utvidgadt genom fördraget af den 3 Oktober 1805, och det därigenom vardt afgjordt, att Sverge skulle aktivt deltaga i kriget mot Napoleon, utfärdades sistnämnda dag en generalorder, däri befalldes, att styrkan af de indelta bataljonerna i Pommern skulle ökas till 600 man i ledet. I enlighet härmed beordrades chefsembetet vid Kronobergs regemente att till Pommern afsända 100 man med nödigt befäl, hvilken styrka skulle från Ystad öfverföras till Stralsund. I början af November hade nämnda förstärkning anländt till sin bestämmelseort.

Genom fördragen med Ryssland och England hade Gustaf Adolf åtagit sig att, mot erhållande af engelska underhållspenningar, uppställa en svensk här i Pommern, hvilken under det att de förbundne utkämpade sin hufvudstrid mot Napoleon i södra Tyskland, skulle i förening med ryska och engelska trupper söka fördrifva Fransmännen ur den engelska konungens arfland Hannover samt om möjligt äfven från Holland. "Det var således", säger Hederstjerna i sina 'Anteckningar', "fråga om verklig kampanj. Svenska armén hade i femton år haft fred, och nu, liksom förr alltid inträffat, användt sin öfningstid endast till en styf, tvungen exercis, parader, spänd klädsel m. m. samt fullkomligen åsidosatt allt, hvad som erfordrades för ett brukbart krigstillstånd. Jämte en för fälttåg otjenlig mundering med trånga, hvita klädesbyxor och svarta damasker, räckande till knäet (hvilka genererade soldaten oändligt under marsch), runda, hårdt slitna kappor (hvarpå äfven var brist för hela truppen) var tillställningen med utredningspersedlarne sådan, att rensel och kopparflaska skulle bäras snedt öfver bröstet och ryggen, likasom rundkappan hopsnodd, hvilket förorsakade, att soldaten hvarken med hängande eller på det andra sättet buren kappa kunde med säkerhet och ordning hantera geväret. Därjämte voro så väl officerare som soldater fullkomligen ovana vid all tågmarsch, emedan truppens fort-skaffande allt sedan finska kriget skett åkande med marche-forcée".

"För att bilda trupperna att blifva brukbara och skickliga till fälttåg befalldes och gjordes följande ändringar. Rundkapporna förändrades till kapotter att knäppa och försågos med ärmar. Renslarnes bärning omändrades, så att den skedde öfver axlarne, i stället för snedt öfver ryggen. Kapotterna rullades, då väderleken ej var elak, och fästades, äfvensom kopparflaskan, utanpå renseln. Kronobergs bataljon var den första, som visade möjligheten af dessa förändringar med egande persedlar utan betydlig kostnad. Soldaten Stolt af Kinnevalds kompani, en mycket vacker karl, uppvisades såsom modell på dessa ändringar för generalen, friherre G. M. Armfelt".

"Nu återstod ytterligare att försöka, huru det skulle gå med den nya inrättningen att låta alla officerare under tåg marschera liksom soldaten. Detta var något alldeles okändt i svenska armén. För detta ändamål anbefalldes en kår under generalen, friherre Armfelts befäl, bestående af fyra bataljoner infanteri, nämligen Lifgrenadier-, Skaraborgs, Kronobergs och Jönköpings, ett batteri artilleri samt ett detaschement husarer, att afmarschera den 8 Oktober från Stralsund till förättande af rekognoscering mot preussiska gränsen åt Anklam-sidan. Kronobergs bataljon fick sin destination till byn Petershagen m. fl. däromkring belägna byar, ungefär tre tyska mil från Stralsund. Befäl och trupp föddes i qvarteren af sina värdar. Fältvakter utsattes, patruller gingo oafbrutet, marscher, ombyte af stationer och rekognosceringar skedde alla dagar. Officerarne, som blifvit beredda på denna sakernas nya ordning, hade ekiperat sig därefter med grofva marschstöflar, små renslar till förvarande af litet torr föda för några dagar och en brännvinsflaska samt skjorta och ett par strumpor. Oaktadt väderleken var stundom kall och regnaktig samt väglaget mindre bra, förrättades all tjenstgöring med munterhet och nöje, så att ej minsta ledsnad eller klagomål öfver dessa ovanliga, förut okända fatiger förmärktes. Hela kåren återvände till Stralsund den 12 Oktober efter en marsch af fyra dryga tyska mil den dagen".

Efter återkomsten till Stralsund deltog Kronobergsbataljonen i garnisonstjenstg;ringen därstädes till den 22 Oktober, då bataljonen intog kantoneringsqvarter i och omkring byn Brandshagen, några kilometer sydost om Stralsund.

Emellertid hade de ryska hjelptrupperna landstigit i Pommern och genom Mecklenburg marscherat till nedre Elbe, som var bestämd till mötesplats för de förbundna makternas trupp kontingenter. Gustaf IV Adolf, som den 1 November 1805 öfverkommit till Pommern, för att sjelf taga befälet öfver sina trupper, befallde avantgardet för den i Pommern varande styrkan, att genom Mecklenburg stöta till Ryssarne vid nedre Elbe. Svenska avantgardet utgjordes af omkring 1,100 man, hvaribland den "indelta" jägarebataljonen, sammansatt af de indelta fältbataljonernas jägare. Kronobergs-bataljonens jägaredivision, som utgjorde en del af dessa, räknade 50 man under löjtnant Karl Rudebecks befäl.

Under befäl af den framdeles så ryktbare krigaren, öfverste Karl von Cardell, satte sig svenska avantgardet den 1 November i rörelse. Marschen gick genom Mecklenburg och Lauenburg till Lüneburg, där föreningen med ryska avantgardet egde rum. Åtskilliga andra svenska truppafdelningar följde efter. Sålunda bröt Kronobergsbataljonen den 10 November upp från qvarteren vid Brandshagen och tågade mot mecklenburgska gränsen. Men plötsligt kom befallning från Gustaf Adolf, att de svenska trupperna skulle afbryta sin fram-marsch. Anledningen till denna befallning var att konungen kommit i tvist med preussiska regeringen och kände sig oviss om dess hållning. Äfven sedan misshälligheterna med Preussen blifvit bilagda, förhöll sig konungen länge overksam. Så gick en dyrbar tid förlorad, och då Gustaf Adolf omsider satte sig i rörelse, var det stora förbundet genom Napoleons fram-gångar redan så godt som sprängdt.

I början af December beordrades omsider svenska trupperna i Pommern att framrycka till Elbe. Den 6 December uppbröt tredje infanteri-brigaden, till hvilken Kronobergsbataljonen hörde, och marscherade genom Mecklenburg till Lauenburg, dit den anlände vid jultiden 1805. En del af de svenska trupperna öfver-gingo Elbefloden , medan de öfvriga, hvaribland Kronobergsbataljonen, förlades på högra Elbestranden. Konungens högqvarter uppslogs i Lüneburg. Tidpunkten för ett verksamt uppträdande var dock nu förbi, ty redan den 2 December hade Napoleon vid Austerlitz vunnit sin stora seger öfver Österrikare och Ryssar samt kort därefter tvungit Österrike till fred.

Under sådana förhållanden var hela fälttågsplanen förfelad; men då preussiska regeringen nu af Napoleon lät förmå sig att besätta Hannover och dess biland Lauenburg, förklarade Gustaf Adolf, att han ämnade skydda det sistnämnda landet åt dess laglige herre, konungen af England. Förgäfves uppmanade honom sjelfva den engelska regeringen att afstå från detta barnsliga beslut, som lätt kunde inveckla honom i krig med Preussen. Men i stället för att med kraft söka genomföra sin föresats, drog han sig i början af Februari 1806 med större delen af trupperna närmare pommerska gränsen. Kronobergsbataljonen inqvarterades i närheten af Wismar. I slutet af Mars fortsatte hären sitt återtåg genom Mecklenburg, och den 31 Mars gick den öfver pommerska gränsen, hvarefter trupperna den 3 April aftackades vid Siemersdorf , för att slutligen återvända till sina qvarter i de närliggande städerna och byarna.

Kronobergsbataljonen förlades nu med två kompanier i Triebsees och två i Loitz. Den 17 Maj beordrades och afmarscherade hela bataljonen till Stralsund, hvarifrån den i slutet af Juni gick till Triebsees, därifrån till Grimmen samt slutligen tillbaka till Stralsund, dit den återkom den 7 Augusti. Bataljonens syssel-sättningar härstädes utgjordes hufvudsakligen af fortifikationsarbeten, exercis och vakthållning.

Det redan så godt som utbrutna kriget mellan Sverge och Preussen undveks emellertid, då det sistnämnda riket mot hösten 1806 äfven bröt med Napoleon. Dennes lycka var sig dock lik. Den 14 Oktober krossade han genom den stora dubbelstriden vid Jena och Auerstädt den presussiska hären, hvarefter större delen af den preussiska monarkien besattes af hans trupper. Med anledning af Fransmännens annalkande förklarades Stralsund i belägringstillstånd och dess fästningsverk förstärktes ytterligare. I början af November bildades en bevaknings-kedja, till hvilken Kronobergsbataljonens jägare hörde, längs gränsen mellan Damgarten och Anklam.

I förhoppning att kunna vinna Sverges vänskap dröjde emellertid Fransmännen i det längsta att anfalla svenska Pommern; men då Gustaf Adolf afvisade alla Napoleons förslag, lät denne omsider i slutet af Januari 1807 marskalk Mortier infalla i Pommern och cernera Stralsund. Kronobergsbataljonen hade då redan lemnat denna stad. Genom generalorder af den 5 Januari 1807 hade nämligen bataljonen fått befallning att begifva sig till Rügen, för att därifrån öfverföras till Karlskrona, hvilket ock skedde. I början af Februari återkommo till hemorten 18 offocerare med vederlikar, 20 underofficerare och 580 man. Blott ett fåtal af bataljonen hade som sjuka blifvit qvarlemnade i Pommern och i Karlskrona.